Alla vägar bär till Rom, heter det. Och så gjorde även mina och min sambos vägar i slutet av mars. Vi gav oss iväg på en inspirerande mat och vinresa och naturligtvis blev det en och annan staty också.

Den här stan är helt otrolig. Ur ett åldersperspektiv. Det finns knappt ett modernt hus så långt ögat når och överallt snubblar man över utgrävda portar, kolonner och delar av antika palats. Det är liksom vardgasmat i Rom.

Höga klackar är inte att tänka på, med de ojämna kullestensgatorna som ringlar sig genom den relativt lilla storstaden och jag var glad att min Audrey Hepburn-inspirerade klädstil skulle passa…nåväl glasögonen och de platta skorna var nog den enda likheten från Audreys look i Roman Holiday och vi vågade inte hyra vespa. Det hade varit lika med självmord.

Vi hade en hel vecka på oss och för oss stod mat och vin högst på listan. De flesta sevärdheterna klarade vi av med en busstur runt stan, och sedan tittade vi lite närmare på Vatikanen och försökte planka in bakvägen i Peterskyrkan, men det gick inte. ”Säpo”vakterna hade full koll och vi fick snällt ställa oss i kö…vilket vi inte gjorde. Så det blev inget besök inne i kyrkan.

Däremot gick vi in i museet och smugfilmade i Sixtinska Kapellet…vet inte om vi ville utmana ödet där i katolicismens högborg och busa lite.

Maten i Rom är likadan som stan. Stor, rustik och kraftfull. Här hittar du inga fina, pilliga upplägg utan beställer du gris, så får du – gris. Ok inte kanske en hel gris men nästan. På den lilla trattorian La Botticella var maten precis så. Min ugnsbakade ”pigglet” kom in i en enda stor bit med några ruccolablad i akompanjemang, men den smakade gudomligt gott och min sambos fisk var precis just det – en hel fisk.

Vinet klassades i rött och vitt, och serverades direkt ur en öppen flaska från ett glasskåp av den förvirrade kyparen som säkert kallats in som extrahjälp eftersom stället var fyllt till bredden och gäster väntade utanför i långa rader.

Vi hade bestämt oss för att provsmaka den Romerska maten me att äta som italienarna med antipasti, spagetti som primi, kött som secodi och sedan en liten ”dolci” på det, var inte att tänka på. Så vi delade upp det med pasta till lunch och kött och fisk till middag. Då och då slank det ner en efterrätt, men jag är ju förrättsmänniska, så det blev mer antipastis än dolcis.

Vi bodde i området Trastevere, som ligger en liten bit söder om Vatikanen och på andra sidan floden från det historiska centra.

Historiska cetrat är så fyllt av turister, att det blev övermäktigt. Fullt av inkastare till restaurangerna och känslan av att vi befann oss på en medelhavsk tursitö blev för påtaglig. Piazza Navona var nog en av de ställen som ända hade sin charm trots såpbubbleföräljare och levande statyer, men Fontani Di trevi var en ren plåga. Tyvärr, för fontänen är otroligt vacker och jag hade stor lust att ta ett dopp och leka La Dolce Vita om det inte varit för alla turisiter.

Här ligger också Campo di Fiori – en grönsaksmarknad som skiftade mellan genuina grönsakhandlare och turistfällor…

…som randig pasta…
och färdiga pastakryddor.
Hittade puntarella – en sallad som är typisk för Rom…
och fantastiska kronärtskockor…

soltorkade tomater…

och zucchinis, som de älskar att servera friterat.

Det var mycket friterad mat och på La Frachetta, en liten romantisk trattoria I Trastevere, provade vi baccala, friterad torsk, som är en specialité. La Franchetta är som hämtad ur Lady och Lufsen, med vit och rödrutiga dukar, vitlöksflätor på väggarna och en stor vedeldad ugn för pizzorna.

Här serverades vinet i duralexglas och jag åt en fantastisk Spagetti Vongole, som är min aboluta favorit och min sambo provade den klassiska Carbonaran. Trots den starka chilismaken, var det en av de godaste vongoles jag smakat och det blev en bra förfest till kvällens match mellan Milan och Roma, som vi såg på en birreria och försökte göra allt för att heja Zlatan vidare till vinst. Tyvärr blev det oavgjort.

Rom är en traditionell stad. Här äter man som man alltid gjort. I flera tusen år, känns det som och efter att ha provat på Tripe på Ferrara– komage i tomatsås – så började vi längta lite efter något mer modernt. På Glass – som ligger i Trastevere –serveras det italiensk mat med en mer modern twist, men vi hann inte göra ett besök den här gången och även på Imago, ska det vara ett mer modernt kök. Det får bli nästa gång.

Vi hittade istället den lilla ambitiösa enoteca La Bacocco, som ligger lite ”of the beaten track” i Trastevere. Här fick kocken överraska oss med både mat och vin, eller rättare sagt min sambo, eftersom jag höll mig till carapccio på tonfisk och melon och prosciutto i mängder.

Min sambo åt en halstrade pilgrimsmusslor och fylld pärlhöna som var otroligt god. Innan maten fick vi en tallrik fingerfood med lite olika småsaker och det hela serverades med mycket väl valda viner på alla fronter. Här är ambitionen att kombinera mat och vin och det är ett gediget hantverk och ett försök att komma en bit ifrån det tunga traditionella romerska maten. Rekommenderas starkt!

Fick dock lite av en prosciuttoöverdos den här resan måste jag säga, men det är ju så fantastiskt gott och en kväll stannade vi på hotellet och köpte hem mängder av delikatesser från en kött och ostaffär runt hörnet och fint vin från vinbutiken och bara njöt. Det är ett måste när jag är ute på äventyr och inte kan laga maten själv.

Innan vi åkte ner till Rom, hade vi bestämt oss för en riktig fine dining experience och hade bokat bord på La Pergola – tre Michelinstjärnor…men jag fick iskalla fötter och insåg att ett sådant besök skulle vara lika dyrt som hela resan, så vi avbokade den och fick möjlighet att äta ute på fler ställen.

Ett var Ad Hoc, som ska tillhöra en av de bästa i Rom. Här provade vi två avsmakningsmenyer, där jag tog tryffelmenyn, som var en specialité. Tyvärr blev det en överdos av tryffel. Tryffelsås, hyvlad tryffel, tryffelpasta, tryffel, tryffel, tryffel…Det var tryffel i allting, och tillslut blev det bara för mycket. Vi fick säkert tio rätter (med tryffel i alla utom desserten) och vin som passade till och hela känslan var ”den lilla restaurangen som försökte”. Min sambo tog inte tryffelmenyn och hade nog en smakligare upplevelse än jag. Servitriserna var som inövade robottar som på bruten engelska rabblade rätter och viner och ägarinnans skyhöga klackar och smaklösa outfit, gav mig känslan av finrestaurang i något öststatsland. Det fungerade helt enkelt inte hela vägen, men maten smakade, det var prisvärt och lokalen var mysig. Flaskan med sött bubbel som vi fick i present med oss, skulle vara en trevlig gest men kändes mer som en muta och helt onödig.

Annat var det på pizzafronten. Här händer det saker. Vi hittade Pizzarium, ett hål i väggen bakom Vatikanen – där man på ett mycket modernt sätt bakar pizzadeg på surdegsbröd och säljer pizzabitar till kilopris. Är du i Vatikanen någon dag, så gå en bit bakom hela härligheten och sök upp det här hålet i väggen, för att smaka på innovativ romersk pizza med lax, prosciutto, spenat, ricotta och andra spännande toppings.

Vi gick säkert upp två kg på en vecka av vår vistelse, och då gick vi ändå flera mil runt i Rom, men det var det värt och vill man äta rustikt, drick kraftfulla viner och vara så där Lady-Lufsenromantisk, så är Rom den eviga staden. (Glöm inte platta skor!)

Ciao


Pernilla

4 svar

  1. Tack för bra restaurangtips, sparar dem. En fråga bara: drack ni bra kaffe? Den enda besvikelsen jag upplevde vid vårt besök i Rom ifjol var att vi så ofta fick Nescafé istället för riktig espresso/cappuccino – i espressons högborg, liksom. Bodde också i Trastevere, samma ofog där som i de mer centrala delarna.

    1. Vi brukade ta en espresso i någon bar under dagen eller på morgonen och jag upplevde det som riktig espresso. Däremot ska man veta att priset för en espresso varierar otroligt mycket. Vid en bar runt 1,80 euro och vid ett bord på en tursistsevärdhet nästan 4,5 euro…det var inte klokt tycker jag. Men hoppas du kan besöka några av tipsen, särskillt La Frachetta:) Pernilla

  2. Hej!
    Jag vill bara informera om att om man gillar pasta finns det ekologisk pasta från Italien man kan köpa i Sverige
    Leverantören är ett ekologiskt kooperativ av småskaliga bönder i bergen runt klostret Montebello utanför Urbino i mellersta Italien.

    http://ekologistik.se/sortiment/produktkategori/3/pasta

    Linn, Ekologistik Skandinavien AB

Kommentarer är stängda.