Your browser (Internet Explorer 7 or lower) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.

X

Navigate / search

50 år av matminnen

Print Friendly

Honungssmörgås
Mitt första matminne är en smörgås. Har förstått att just en smörgås brukar sätta sina spår i en matnörds liv. Titta bara på Mathias Dahlgrens matminne, det varma nybakade brödet med smält smör. Och ett sådant första stora matminne brukar vara förknippat med en stor händelse i livet. För mig var det min syster Petras födelse.

Mamma skulle åka till sjukhuset och jag skulle sova över hos grannen. Jag var två och ett halvt år och ganska ängslig, eftersom jag väcktes mitt i natten, när det var dags. För att lugna mig fick jag en kavring med honung. Mitt första matminne. Den smörgåsen var så underbart söt och god, att jag glömde allt vad systrar, sjukhus och grannar hette. Jag var för evigt kär i den söta smaken av honungen och det kryddiga, söta brödet och matnörden i mig var född.

Kroppkakan som försvann
Att jag sedan växte upp i ett hem där mamma var hemmafru och lagade all mat från grunden, gjorde ju saken bara bättre och bättre.

Det var i o f tills hon började jobba och vi blev “tvungna” att äta pulvermos….vilket vi vägrade! Hemlagat skulle det vara, och mamma, gjorde vad hon kunde. Hon experimenterade tidigt med nya ingredienser och köpte första numret av Allt Om Mat 1970. Sen blev det klassisk husmanskost blandat med experiment som kinamat och franska köket. Pappa stod vid grillen och lagade mexikansk biff på fredagarna, likt de flesta pappor vid den här tiden (70-talet).

Leif Mannerström, Tore Wretman och Carl Butler var mammas husgudar.  Trots alla experiment, var det en klassisk favorit som jag minns mest  - kroppkakan. Men det var inte mammas kroppkaka utan ursprungskroppkakan – mormors.
Vi skulle åka hem till mormor i Eskilstuna och äta middag och hon hade lovat mig kroppkakor. Jag såg fram emot det med enorm förväntan och längtan, för INGA kroppkakor var godare än hennes. Men när vi kom fram, blev det kalops eller något annat långkok! Jag var otröstligt. Och jag har inte förlåtit henne sedan dess…

Från fattigmansmat till lyx på en dag


Bruna bönor med falukorv var också det godaste jag visste. Varje födelsedag fick vi välja önskemat och min var alltid bruna bönor med falukorv. Tills jag fyllde arton. Då hade jag upptäckt en helt annan standard på mat – oxfilé!

Den franska rätten Oxfilé Provencale var höjden av lyx och när jag fyllde arton år – höjdes födelsedagsmatkontot väsentligt och mamma fick laga lyxmat istället för billiga bruna bönor. Men i ärlighetens namn föredrar jag mina gamla bruna bönor med falukorv alla dar i veckan framför oxfilén.

En slice av New York
På 80-talet jobbade jag som fotomodell och bodde bl a i New York under en sommar.

Det var ett enda stort matminne. USA 1979. Studio 54, John Lennon som promenerade på gatan och McDonalds. Kedjan hade inte landat i Sverige då och jag upptäckte den lilla kompakta cheeseburgaren men också, vitt wounderbread, och choklad och jordnötsgodis, men framför allt New York pizzaslice!

Den härliga, fettdrypande tunna krispiga pizzabiten, köpt ur ett hål i väggen någonstans på Manhattan, där gula taxibilar susade förbi, människor sprang om varandra på väg någonstans, Woody Allen stod och diskuterade i varenda gathörn…ja, det var som i en film…Jag gick upp fem kilo på kuppen men det var det värt. Idag har jag lagt alla de godsakerna på hyllan, förutom Woody Allen och pizzaslicen. Any day!

Det var också i New York (1984) som jag upptäckte japansk mat. Jag och en väninna blev ofta bjudna på restaurang under New York-tiden och då ofta på japansk restaurang. Jag fick prova rå lax, yakiniku, sukiyaki och blev störtförälskad. Exotiska, rena, smaker och långt ifrån den gamla vanliga svenska husmanskosten, som var helt ute på den tiden.

Exotiska smaker
Likadan var känslan med de små grillade satayspetten från en gatuvagn på Bali, och framförallt den söta jordnötsåsen! Jag hade aldrig smakat jordnötssås förut och försökte på alla sätt få receptet bland grillvagnar och hyddor.

En äldre man skrev ner receptet som jag tog med mig till Hamburg, där jag bodde då, och jag började drömma om en egen fonduerestaurang, där jag skulle servera jordnötssås. Det var också här jag öppnaden en hemlig restaurang i min lägenhet. “57″. Jag lagade mat och gästerna fick betala vad de tyckte det var värt. En Supper Club – som idag är ett fenomen och som än en gång finns i mina tankar.

Sega skosulan
Det var också på 80-talet som jag flyttade hemifrån och började laga egen mat. Jag kunde laga en hel söndagsmiddag åt mig själv, med panerad fläskkotlett, sås, potatis och ärtor och morötter på burk, äta och njuta framför ett avsnitt av Dallas. Men ett matminne som påverkade mig starkt var Marias biffar.

Min väninna hade köpt två fina ryggbiffar som vi skulle kalasa på, och jag skulle steka dem. Men jag hade väldigt lite köttkunskap så de fina biffarna blev grå, sega skosulor, på grund av för kall panna, och blev helt oätbara. Det fick mig att i stort sätt sluta äta kött. Jag trodde det alltid smakade så och skippade därefter att laga kött på flera år. Idag vet jag…och Maria…jag bjuder tillbaka när du vill!

Balja mitt i natten
Jag åt desto mer spagetti. Alltid. Frukost,  lunch och middag ibland. Men den bästa spagetti fortfarande är Monas och min Balja. På den tiden (83-84) var vi mycket ute och festade. Vi åt inte speciellt mycket på dagarna, utan fikande mest och drack kaffe, för att sen gå över till öl, dansa, partaja och traska hemåt vid tre-fyratiden på natten.

En natt kokade Mona och jag en balja spagetti, och lada till lite tillbehör som curry, champinjoner, riven ost och lite grädde. Klockan var fyra på natten. Vi var hungriga och den “Baljan” är fortfarande något av det godaste matminnet jag har. Ska jag vara helt ärlig, dyker det ibland upp en balja mitt i natten…fortfarande. Spagetti är godast kl fyra på natten!

Mina killar i köket
Under nittiotalet växte mina killar, Niklas och Kalle upp ute på landet i ett stort hus. Maten var alltid en central del i vårt liv och hela deras uppväxt, lagade jag mat från grunden. T o m barnmaten. Jag brukade också leka restaurang med Kalle och Niklas. Vi dukade upp ett bord i vardagsrummet, med vit duk, bestick, tallrikar och en meny. Jag hade komponerat ihop en enkel meny för dem att välja mellan och sedan agerade jag servitris och kock och serverade killarna en trerätters.

Andra gånger, dukade jag fram ett gäng ingredienser som de fick välja mellan, och så fick de själva komponera ihop en maträtt. Idag äter de det mesta jag ställer framför dem (som mina pankisar) och jag hoppas jag planterat vikten av god, hemlagad mat hos dem, nu när mina fina killar snart är flygfärdiga.

Sveriges Mästerkock


Vändpunkten i mitt matliv kom med Sveriges Mästerkock. Jag hade lagat mat i trettio år, för familj, vänner och bekanta. Nu tog jag steget och presenterade min mat utanför huset och det var det mest nervösa jag någonsin gjort.

Mammas husgud Mannerström skulle smaka och bedöma min Biff a la Lindström och jag var i stort sätt svimfärdig. Men det gick vägen! Jag kom sexa i tävlingen och Mannerström grät när jag åkte ut. Det kunde inte ha varit en större bekräftelse för mig. Jag visste då att jag kunde laga mat och var redo att börja prova mina vingar som professionell matlagare..

En confiterad fläsksida sätter sina spår
På väg till uttagningarna i Gävle, under Mästerkocken, tog min sambo mig med på en middag på Rolfs Kök i Stockholm. Jag åt deras confiterade fläsksida och drack ett snustorrt Nebbiolo till….DET var perfektion för mig!

Harmonin i den här rätten, med sötman, sältan och syran tillsammans med vinet knastriga fruktighet  gjorde mig lyrisk och  mycket tack vare min sambo Jens stora vinintresse,  insåg jag vikten av mat och vin i harmoni. En kärlekshistoria helt enkelt.

Sedan dess har jag försökt kopiera den upplevelsen…men har aldrig lyckats. En once in a lifetime!

Världens bästa restaurang
Sedan kom Noma. Min älskade sambo, som förstår hur mycket mat betyder för mig, överraskade mig med att LYCKAS få tag på två platser på Noma. Förväntningarna var höga men jag var aldrig orolig att de inte skulle lyckas överträffa mina förväntningar. Och precis så var det.

Nya smaker, upplevelser, synintryck, känslor. Det var en helhetsupplevelse där en av efterrätterna satt sina spå. En kakburk, med kanske tio formar i, där två av formarna innehöll kakor. Den lyckokänslan jag upplevde att ” det finns två kvar! Till oss!” är precis det geniala drag som Redzepi lyckats med. Att återuppleva en känsla från barndomen genom maten. Ett matminne.

Och så är vi tillbaka. Detta är bara en bråkdel av mina femtio första år av matminnen och det kommer bli många många fler.
kram på er

Pernilla, 50 år i dag:)
(blev plötsligt sugen på en honungssmörgås…)

Pernilla Elmquist

Comments

Marichen
Reply

Haha kommer aldrig glömma denna upplevelse och hur “impad” jag var av att du hade en skultunapanna. Hoppas du får en helt fantastisk dag med god mat. Jag ser fram emot att inkassera nya biffar när jag har vägarna förbi. Kramar

Pernilla Elmquist
Reply

Eller hur! Säms fortfarande! Så kom hit och ät biff! Nu kan jag laga, nu är jag inte rädd:) Pernilla

Pernilla Elmquist
Reply

Tack tack!