Jag har fjärilar i magen. Hela dagen. Jag känner mig som Askungen som ska få gå på balen på slottet (och som inte har något att ta på sig). Jag ska äta middag på Noma – världens bästa restaurang.
Min sambo har gett mig denna upplevelse i födelsedagspresent och med det är han både prinsen och den goda fen i en och samma person.

Jag är så där larvigt nervös, som man är när man är runt tio år och ska gå på Tivoli första gången. Självklart har jag höga förväntningar, men samtidigt känns det, som vad som helst kan hända och inget kan gå fel.

Den lilla restaurangen ligger ute på kajen mitt emot Nyhavn i Köpenhamn och jag har sett den avskalade skylten och det rustika magasinet så många gånger på bild. Nu står jag utanför och vi fotograferar och jag känner mig som en japansk turist. Men who cares! Inte varje dag man dinerar på världens bästa restaurang.

Vi möts av säkert fem servitörar/kockar i ullgrå linneförkläden och breda smalj. Danskt gemyt som man minns från förr och fjärran från uppstyltad fine dining, trots sina två Michelinstjärnor. Känslan av att det här är fun dining infinner sig direkt.
Köket ligger mitt framför näsan på oss och ser avskalat och ganska tomt ut. Det pågår nog saker i kulisserna kan jag tänka och funderar över vilken prestation de här måste göra varje kväll för att leva upp till världens matnördars förväntningar.

Vi är bland de första som kommer och vi får ett bord vid ett fönster med utsikt över en hamn och en båt. Vindpinat, skandinaviskt och enkelt. Både känslan och inredningen i restaurangen. Man riktigt känner havsluften och det är naturlighet från början till slut. Trä, sten, ull och glada kockar överallt.

Jag har nog aldrig sett ett sådant myller av kökspersonal någonstans förr och vi inser att alla som ska äta, kommer med lite mellanrum, så att man får full attention hela tiden.

Vi får förklarat att det inte finns någon meny och att vi kan välja vinpaket eller en flaska vin. Vinpaketet är en självklarhet eftersom vi vill ha ut det mesta av den här kulinariska höjdaren och kvällen börjar med champagne – SA Tarlant brut Zero Bonoit Tarlant Choissy.  Sedan går ridån upp.

Det första vi får är en sådan överraskning att jag än en gång bli tio år gammal och lycklig. Brödet står i blomkrukan på bordet. Så när första kocken presenterar den första startern….flyttar han bara fram krukan och förklarar att brödet står där inne bland ängsblommorna. Jag piper till av förtjusning. Så kul! Jag undrar om man ska äta blommorna också…vi är ju på Noma…men han ler och säger inte de här. Det kommer senare. Såsjälvklart på nåt sätt. Sedan börjar ett bombardemang av små ”starters”.

Kock efter kock seglar in med den ena lilla munsbiten efter den andra och beskriver på ett opretentiöst sätt vad de har i händerna. Den lilla spröda mossan från Norra Sverige med karljohanspuder på grönmossa är ljuvlig i konsistensen och så Nomaeskt det kan bli. Lite som friterat spunnet socker utan sötman. Många rätter har svenska ingredienser som verkar vara exotiskt även i Danmark.

Fläsksvålen med ett svartvinbärsskinn är två konsistenskrockar som smälter i munnen.

Musseltallriken överraskar. Tomma skal….? Men där…på toppen två musslor där man ska lyfta bort skalet och äta det undre skalet, gjort av något annat, med den lilla musslan.

Småkakorna av ost med rucola smälter i munnen och det är spänningen att öppna kakburken och…

…hitta två kakor kvar som är grejen. Barndomskänsla igen!

Vi hinner knappt äta upp den ena innan det kommer en ny glad kock i grått förkläde med en ny spännande munsbit.

Potatis och kycklinglever smälter i munnen.

Morötterna ser lite trötta ut när de kommer in, men så ska det vara. De är kokta, torkade och rökta och doppas i en skål av harsyra. Då inser jag att jag är lite på rätt väg in i det nordiska köket och blir stolt över min skogsmajonnäs på harsyra som jag gjorde förra veckan…nästa gång blir det harsyraemulsion.

Råg, kycklingskinn och ”lövsticka” – försvinnande gott. Allt är rena smaker. Det smakar verkligen skog, hav gräs, örter. Inget socker, inget salt (känns det som) bara naturliga smaker från naturen. Precis som jag trott.

Till förrätterna (11 st) får vi ett 2010 Bourgogne Aligoté Vini Viti Vinci och vår sommelier är oerhört duktig på sitt område. Han vet precis var druvorna kommer ifrån och berättar om producenterna som om de är bästa polare. Avslappnat och skönt och man får inte känslan av något som helst snorkigt, uppstyltat eller näsan-i-vädret. Bara latjo!

Rädisorna i jord med gräs har jag sett på tv i dokumentären om Noma och de är lika goda i verkligheten som man kunde tro och om man funderar på att konversera om annat än maten, ska man nog välja en annan restaurang. Det är så många intryck att fokus ligger helt på maträtterna, vinet och upplevelsen.

Huvudrätterna är lite ”större” än sina förgångare. Och ärtorna, kokta, jästa och färska i kamomillte var nog en av mina favoriter…

…eller kanske de uttorkade pilgrimsmusslorna med bog, biodynamiska gryn och krasse…

eller….dansk krabba med blomsterkrasse och örter.

Ja, det går inte att säga vad som är bäst. Allt smakar olika men rent och det är lite som att beta på en äng, skulle man kunna säga. Jag gillar verkligen den här friska smaken. Inga tjocka såser, kraftiga köttbitar eller stekta potatisar så långt ögat når.

Bara ljuvligt bröd i filtpåse med ett vispat smör som slutat vispats precis innan det blivit grädde och grisfett…

Och vinet härligt ofiltrerat.

Syltade och rökta vaktelägg kom i sin naturliga förpackning kan man säga….

…och den lilla tartaren med harsyra enbär och dragon är en klassiker och finns alltid på menyn. (lånad bild från Pinterset…glömde plåta för den var så god!)

Och gösen och de små äppelmunkarna med nyfikna små anjovisar….flera gånger utbrister jag att det känns som jag dött och hamnat i gastronomihimlen där Redzepi sitter på ett moln och plockar vilda örter. Jag är lyrisk. På riktigt.

2010 Riesling Muschelkalk fick både mig och min sambo att åter gilla Rieslingdruvan efter en överdos i Mosel 2010. Den här hade inte alls sammarest sötma som de viner vi drack i Mosel utan var av en helt annan kvalité. Vi fick dessutom en grundlig beskrivning av vart Wachenheim- Pfatz låg.

Sedan kommer väl det ENDA jag skulle kunna kritisera. Sparrisrätten är hur god som helst med både grön och vit sparris och granskott (ska plocka massor när jag kommer till stugan) men kvisten – grankvisten…? Kocken som serverar rätten påpekar att man INTE kan äta kvisten….utan den är bara dekoration. Hmmm…jag hade nog tagit en tugga om han inte sagt något och man ska nog kunna äta allt på tallriken annars ska det inte vara där. Men vad gör det om hundra år? Den lilla detaljen kan jag väl ha överseende med då…

Framförallt eftersom jag i nästa steg klantar till det. Hönan och ägget är en rätt där du tillagar allt själv på bordet. Jättekul idé. Örter, smör och ett rått ägg som ska stekas i den vrålheta lilla stekpannan på höbädd.

Till den här rätten blev det en 2010 Originel Julien Curtois Soignes en Sologne-Loir….förhoppningsvis rätt bild till rätt vin. Det kom nytt hela tiden och lite svårt att minnas exakt vilket som kom till vad. Kanske för att de fyllde på glasen hela tiden också.

Jag knäcker lite coolt ägget med en hand…och äggulan glider mig ur händerna och slörpar ner på det mörkabetsade trägolvet med ett pladask. Aj, aj, aj.

Men det tar två sekunder för en kypare/kock att torka upp och vips så har jag ett nytt ägg i pannan….på bord alltså. Och när jag knäcker det är det tvillinggulor! Ska vara ett tecken på tur tror jag, så det var säkert meningen.

Den sista maträtten är en piggvar med majrova, svamp och vilda örter som kockarna plockat runt om i Köpenhamn på morgonen och man litar fullt på att de kan sin flora och fauna och vet vad de plockat.

Jag tror att det är 2009 Burja bela, Burja Vivpavska Dolina vi dricker till den…

Sedan blir det efterrätter. Vi dricker ett ljuvligt, sprudlande, ekologiskt rött vin till La Bulle Gamay till en rabarberrätt med syrad mjölk och ett vackert päron med en fluffigt skum av trä…tror jag han sa. Ja, jag undrar vad Redzepi får allt ifrån? Vilket kreativt sinne och jag tror att det är en stor portion barnasinne hos honom.

Det sista godiset är i form av kola i benmärg, chokladbollar i kakburk och ett chokladflarn med fänkål.

Vi dricker 2011 Riesling Spätlese Kroneberg-Terassen och känslan av att föreställningen snart är slut, känns lite jobbig. Skulle kunna sitta här hur länge som helst och blick ut över kajen och smaka på hav, skog och sjö.

Vi äter från kl sju till halv tolv. Full uppmärksamhet från alla som jobbar där hela tiden. Påfyllda vinglas så snart de är tomma och en gastronomisk föreställning som tillfredsställer alla sinnen, som gör mig lycklig och som jag aldrig kommer att glömma. Det här var nog Once in a life time och jag kan inte tack dig nog,

…min finaste Jens. (eller så börjar vi spara till nästa gång! Menyn ändrar ju sig varje dag….)

Davs!

Pernilla

10 svar

    1. Tack! Ska man göra ett sådan här kulinarisk äventyr tror jag detta är oslagbart. Pernilla

  1. Helt fantastiskt! Men ni tömde väl inte alla flaskorna? Får man fråga om notan – kan vara bra att veta om man ska börja spara till ett besök…

    1. Inte hela flaskorna med kanske två glas av varje. Och ska du gå dit någon gång så bör du spara ca 1000 kr i 7,3 månader….:)

    1. Ja, det var verkligen ett matäventyr jag aldrig glömmer. Tänker fortfarande intensivt på det! Pernilla

Kommentarer är stängda.